Att föda ett barn

malingullbergs 13/06/2017

Att föda ett barn är inte bara en utmärkt bok av författarinnan Kristina Sandberg vars trilogi om Maj som lever i 30-40- talets Norrland och som också välförtjänt har belönats med Augustpriset. Kvinnor som Maj har fostrat min generations föräldrar och jag låtsas i smyg att det är min egen farmor som jag läser om.

Maj ger uttryck för det duktighetssyndrom som kvinnor fortfarande idag kämpar med och förlossningen av hennes förstfödda dotter Anita blir en smärtsam och blodig skildring, naturtrogen och skickligt skildrad av Kristina Sandberg, precis som det är att föda barn.

När jag födde min förstfödde för 14 år sedan en majkväll på ett sjukhus i centrala Stockholm var jag övertygad att jag skulle dö, ingen kunde överleva efter att ha genomlevt en sådan smärta. Jag minns att jag tittade på honom, detta fantastiska lilla gossebarn efteråt men var alldeles för chockad för att kunna ta till mig miraklet att bli mamma, jag var bara glad över att överlevt detta kaos av smärta. Det enda som var uppenbart och glasklart och kompromisslöst var att det här vara något som jag aldrig tänkte genomleva igen.

När son nummer två föddes var jag full av revanschlusta, Preparerad med föräldrakurser, profylaxandning och avslappnande andningsövningar för att öppna bäckenet på bästa sätt så föddes han vid samma sjukhus nästan exakt tre år efter den första förlossningen som jag fortfarande minns som kaos av ångest, smärta och framförallt ensamhet och en övergivenhetskänsla som sprängde alla gränser. Trots alla förberedelser för förlossning nummer två så blev det aldrig någon revansch utan istället föddes han med navelsträngen några varv runt huvudet och utdrivningsskedet blev en kamp mot klockan med två förlossningsläkare och en barnmorska hängandes över min livmoder.

Vart var barnmorskan kan man fundera på? Jag hade den smått naiva bilden att en moderlig bastant kvinna skulle komma in i förlossningsrummet och befria mig från smärtan genom sin trygga utstrålning men det korta enkla svaret är, hon hade inte tid. I barnmorskans arbete hinns allra oftast inte med att se den födande kvinnan och att bekräfta, trösta och hålla hand. Hur gärna de än vill och hur fantastiska de än är.

Jag var alltså mamma till två små pojkar och det fanns en stark visshet i mig att det måste finnas något mer i förlossningsupplevelsen och jag utbildade mig till doula när den minsta skulle fylla två.

Att vara doula är att finnas för den födande och för hennes partner, att vara en kameleont och lyssna efter deras behov, försiktigt och ödmjukt och lyhört, lite som om man skulle ha en barnmorsketratt över hela deras känslo -och behovsregister som blivande föräldrar. Vad är deras rädslor, farhågor, förhoppningar och målbild? Tillsammans så regisserar vi ett förlossningsscenario i en trygg miljö redan innan födslovärkarna sätter igång, oftast i en soffa, skönt uppkrupna med en kopp te i handen. Och sedan när det väl är dags och vi redan känner varandra något litegrann, så ringer de och jag som doula har den största ynnesten att följa med dem i deras livs största händelse. Ibland blir det som vi regisserat och ibland blir det något helt annat men då tar vi det från där och improviserar. Det är en ytterst hårfin balansakt men om jag kan göra skillnad för en enda födande så har jag ju gjort skillnad i ett perspektiv som är så mycket större.

Pojke nr 3 föds i ett badkar en natt då juli strax ska bli augusti och då man anar solstrålarna gå upp svagt, svagt bakom tegeltaket. Det är stillsamt. Han väljer att födas i segerhuva och i sitt egna fostervatten. Det gör vansinnigt ont, så ont så att jag skrattar och säger högt- hur kan man överleva denna smärta?- hur kan man uppleva något som gör så ont och ändå vara vid liv?

I denna förlossning, denna nummer tre i ordningen så är jag helt trygg. Kraften finns där och miraklet sker. Jag är inte rädd längre. Han föds i det ljumma vattnet. Jag tar upp honom i min famn – så kan det också vara att föda ett barn.

Vad var då skillnaden mellan dessa förlossningar? Vad var egentligen miraklet som gjorde denna milsvidda skillnad inom mig och som sedan gjorde både anknytning och amning så mycket lättare och att jag idag har ett minne som stärker mig på ett sätt som det är svårt att sätta ord på? Skillnaden var att jag fick möjlighet att uppleva trygghet i förlossningsrummet. Barnmorskan hade tid att vara närvarande och förlossningen var min och inte regisserad av ett sjukhus att passa in i skiftbyten eller bakjourer. Den var bara min.

Jag tänker på Maj igen. Och på alla dessa kvinnor som har fött barn i ensamhet och smärta. Jag är väldigt sällan politisk men önskar så att någon skulle vilja lyssna:

Det behöver inte vara större än så- en hand i förlossningsrummet- någon som har tid att se och att vara närvarande och bekräfta kvinnan som ska bli mamma och som alldeles strax ska föda ett barn.

Fotograf: Malin Liljesaga

 

About the Author

One comment

Kommentera