Jag har tröttnat. Alla som har arbetat med HR under några år vet att många saker går i trender. Men varför måste dessa trender alltid heta någonting på engelska? Och varför måste de kategoriseras som trender överhuvudtaget?
Ibland upplever jag att dessa trender mer begränsar än berikar mitt arbete inom HR. I stället för att bli inspirerad, så blir jag hämmad, slutar att tänka själv och blir osäker på min egen kompetens. Jag vill ju vara en sådan som kastar mig över de senaste HR-artiklarna och än mer vill jag bli inspirerad och nästan lite pirrig av agendan till olika HR-konferenser. Men i stället känner jag då rakt ingenting.
Vi pratar ofta om Talent management, Agil HR och den mycket populära termen Employer branding… ja, listan på HR-trender kan göras lång. Vårt yrke heter nuförtiden HR istället för personal, men det är ju fortfarande mänskliga resurser vi arbetar med – och allra oftast på svenska.
Är det svenska språket så fattigt att vi inte kan hitta egna ord för de här sätten att arbeta på? Eller är det så att vi gömmer oss bakom språket för att skapa en viss distans till vårt arbete? Eller är det till och med så att vi tillskriver trenderna en kvalitetssäkring som egentligen inte existerar, för att det är på ett annat språk?
Med risk att verka än mer motvalls så upplever jag också att vi komplicerar HR onödigt mycket. HR kan vara komplext utan att vara komplicerat. Eller vill vi skapa mer komplicerade termer för att lättare få en slags accept för vårt arbete? Jag tänker att vi måste gå tillbaka till ursprunget och till vårt sunda förnuft.