Vissa morgnar vaknar man upp och vet inte att världen kommer att förändras. Terrorattacken i Stockholm har satt Sverige i chock och förstämning.

Nu möts vi igen på våra arbetsplatser efter en fredagseftermiddag som vi aldrig kommer att glömma. Vi som arbetar med HR har nu en större uppgift än någonsin.

De allra flesta av oss var inte på plats men vi blev ändå kollektivt drabbade av attacken. Vi kommer för alltid att ha inristat var vi befann oss när vi fick veta vad som hänt, hur febrilt vi försökte få kontakt med nära och kära – och hur lättade vi blev när vi fick tag i dem. De få av oss som var på plats fick se och uppleva när det som inte får hända ändå händer.

I det här inlägget tänkte jag försöka sortera ut vad det är som gör att vissa av oss kan hantera ett trauma på ett mindre skadligt sätt.

Kristerapeuten och psykiatern Johan Cullberg har definierat en psykologisk kris som:
”En livssituation (i vilken) ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen.”

En kris är en nödvändig del av livet som många gånger faktiskt hjälper oss att växa. Vi tvingas tänka om och ändra synen på oss själva och omgivningen.

Resilience – en ny term på forskningshimlen
Vi människor tål olika mycket stress och belastning, beroende på hur bra rustade vi är. Nya forskningsrön diskuterar detta i termer av graden av resilience.

Det finns inget riktigt bra svenskt ord för resilience. Det betyder ungefär: återhämtning/spänstighet/motståndskraft och innebär förenklat att kunna ta sig tillbaka till utgångsläget efter att ha råkat ut för en svårighet.

Har man ett högt mått av resilience leder det till att man kan hantera stress bättre och har förmågan att lättare återhämta sig efter motgångar. Enligt APA (American Psychological Association) är inte resilience ett personlighetsdrag som människor har eller inte har. Det är istället en förmåga som vem som helst kan lära sig och utveckla. Läs mer: